Att f�rst� den v�rld man lever i
Ett livsprojekt
Av Erland Lagerroth
Sedan tjugo �r och mer har jag sysslat med att s�ka f�rst� den v�rld jag lever i, och det har resulterat i sex b�cker och �tskilliga artiklar. Och dessf�rinnan hade jag �gnat trettio �r �t att s�ka f�rst� de fiktiva v�rldar, som kallas romaner, v�rldar som jag ocks� levde i, om ocks� inte fysiskt. Det har lett till, om inte slutlig klarhet, f�r n�gon s�dan st�r nog inte att vinna, s� i alla fall till �tskilliga insikter, redovisade p� min hemsida www.lagerroth.com. Kanske �r tiden inne att s�ka sammanfatta det hela, �ven om det aldrig kan bli fr�ga om n�gon slutlig redovisning.
Adekvat och giltig
En insikt �r allts� att n�gon sann och slutgiltig v�rldsbild inte st�r att finna. Men betyder det att alla v�rldsbilder �r lika bra eller d�liga, allts� en total relativism, n�got som postmodernismen tenderat att h�vda? Det vore ett fatalt resultat, f�r d� vore vi ju �nnu mera vilsna, �n n�r vi b�rjade s�ka. Men hermeneutiken, l�ran om tolkning, visar lyckligtvis, att detta �r en felaktig slutsats, antingen det g�ller texter eller v�rldar. Det finns visserligen ingen sann tolkning i n�gon slutlig mening, men det finns tolkningar som �r mer eller mindre adekvata och giltiga. Adekvata i f�rh�llande till det som skall tolkas och giltiga i f�rh�llande till vad som vid tolkningstillf�llet �r k�nt.
Och det finns ocks� ett korrektiv, som kan avg�ra vilka tolkningar som �r b�ttre och vilka s�mre, n�mligen det som skall tolkas. (Varvid 'v�rlden' naturligtvis �r (�nnu) mer komplex �n en text.) Man har hela tiden att g� tillbaka dit f�r att f� ett m�tt p� h�llbarheten i tolkningen. Ingen tolkning �r visserligen slutligt sann, men det inneb�r bara att tolkning, som s� mycket annat, �r en r�rlig process, d�r det finns alternativ som �r b�ttre respektive s�mre. Och hela tiden finns det ett korrektiv att relatera till. Samtidigt som resultatet naturligtvis ocks� �r beroende av i vilken tankemilj�, vilket samh�lle, som tolkningen f�rsigg�r. Den h�r processen �r lika komplicerad som livet i �vrigt.
Den moderna (natur)vetenskapen
Fr�gan �r d� vilken v�rldsbild som �r den dominerande i dag. Den fr�gan �r nog sv�rare att besvara �n det f�rst kan tyckas, men den dominanta i meningen den som g�r anspr�k p� att inte bara dominera utan att vara den enda och slutgiltiga �r den (natur)vetenskapliga, tanken att den moderna naturvetenskapen har klarlagt hur allt f�rh�ller sig fr�n atomen (eller kvanta) till galaxen, eller i varje fall �r n�ra att n� detta m�l. Detta kan ocks� kallas modernitetens v�rldsbild.
Men denna v�rldsbild har m�nga begr�nsningar. F�r det f�rsta utg�r den fr�n och omfattar bara den fysiska v�rlden, men den m�nskliga tankens historia visar att detta inte �r det hela. Just tanken �r ju ett exempel p� n�got som inte �r fysiskt men som �nd� existerar och har den st�rsta betydelse, i varje fall f�r oss m�nniskor. Den radikale amerikanske t�nkaren Ken Wilber skiljer generellt mellan den yttre sidan av allting och den inre. Vad skulle d� vara den inre sidan av den materiella v�rlden m�ste man fr�ga. Men svaret �r inte s� sv�rt att finna: principerna efter vilka den har tillkommit och fungerar. De har ingen materiell existens, men �nd� �r det de som best�mmer det hela. I varje fall kvantfysiken har d�rtill ocks� visat att materien fungerar p� s�tt som inte t�cks av i varje fall den klassiska naturvetenskapen. Man beh�ver allts� inte f�rdjupa sig i metafysiska spetsfundigheter f�r att se, att den materiella v�rldsbilden �r otillr�cklig.
D�rtill kommer att den klassiska naturvetenskapen hade en tendens att se p� v�rlden som ett statiskt system snarare �n som en dynamisk process. Men ocks� detta �r otillr�ckligt, f�r v�rlden �r st�ndigt f�r�nderlig och det p� s�tt som inte l�ter sig s�kerst�llas och ber�knas i f�rv�g. I sj�lva verket d�ljer sig h�r en hel rad os�kerhetsfaktorer.
Darwinismen
Nu kan det inv�ndas att Darwin och darwinismen f�rvisso ser sitt forskningsomr�de som en utvecklingsprocess. Men f�r det f�rsta omfattar forskningsomr�det bara de levande varelserna, och allt som ligger dessf�rinnan fr�n Big Bang (om det nu var s� det b�rjade) till bildandet av stj�rnor, galaxer och solsystem, kristaller och kemiska f�reningar, klimat-, v�der- och ekologiska system ligger utanf�r. Och �ven om Darwin naturligtvis inte har fel beh�ver, f�r det andra, darwinismen inte vara allt. Just framv�xten av galaxer, stj�rnor och planeter och uppkomsten av liv och medvetande visar att universum f�rm�r skapa, och att denna f�rm�ga inte skulle vara verksam p� livets omr�de, ter sig mindre sannolikt. Tv�rtom tycks framv�xten av livets former, dess morfologi � ett ofta f�rsummat omr�de � betingas av principer helt bortom darwinismen.
Med sin vanliga arrogans talar Ken Wilber om �dumheten i slumpm�ssig mutation och naturligt urval�. �Det f�rh�ller sig helt enkelt s�, skriver han, �att nya saker framkommer, och de v�ljs ut och f�rs fram av mekanismer som vi kan f�rest�lla oss p� det s�tt som passar oss. Jag h�nvisar till dem bara som Kosmiska vanor, och om deras exakta natur kan vi debattera dagen l�ng.� P� ett annat st�lle talar han om �Kosmos sj�lvtranscenderande drivkraft�, den som fortl�pande organiserat galaxer, stj�rnor, planeter, land och hav; celler, v�xter, djur, m�nniskor och medvetande.
Intelligent design
Den dominanta naturvetenskapliga v�rldsbilden tror sig sj�lv ocks� vara dominerande, men det har alltid funnits alternativ, och det g�r det ocks� i dag. Den senaste varianten, Intelligent design (ID!), allts� tanken p� en intelligent skapare eller konstrukt�r bakom v�rldens till synes �ndam�lsenliga uppbyggnad, g�r sig i dag bred. Men intelligens �r en m�nsklig, alltf�r m�nsklig egenskap. Bortom skapelsen ligger rimligen krafter och omst�ndigheter av proportioner och digniteter, som vi inte kan f�rest�lla oss. Inte f�r inte talar man om mysterium tremendum et fascinosum, mysteriet som b�de f�rskr�cker och lockar.
ID utg�r en f�rm�nskligad, domesticerad, civiliserad variant av detta. Att som f�retr�darna f�r intelligent design f�rs�ka att med vetenskapen bevisa den mytiska niv�n �r l�jligt, skriver Wilber med samma arrogans i boken fr�n 2006 och forts�tter: �Och att driva vetenskapen till fundamentalistisk scientism och f�rkunna [�] att vetenskapen sj�lv kan besvara alla viktiga fr�gor, �r helt enkelt patologisk modernism. Ett integralt ramverk [s�dant som Wilber lanserat med sin fyra kvadranter; se nedan!] f�rs�ker �tminstone b�rja att ge kejsaren det kejsaren tillh�r, Einstein det Einstein tillh�r, Picasso det Picasso tillh�r, Kant det Kant tillh�r och Kristus det som tillh�r Kristus.� (193 f; jfr noten p� s 236).
New Age
En lite �ldre variant �r �New Age�. Vad �r d� New Age? Jo, ett ord (eller tv�). Under en s�dan beteckning kan rymmas allt fr�n de mest v�lgrundade id�er till luftiga dr�mmar och okritiskt �nsket�nkande. Inte ov�ntat har f�retr�dare f�r de sistn�mnda varit s�rskilt angel�gna att smycka sin verksamhet med dessa tv� ord. I teori och praktik �gnar de sig �t att okritiskt knyta an till allsk�ns mer eller mindre metafysiska f�rest�llningar. I den formen kan New Age snarast ses som en folkr�relse, oskyldig i och f�r sig, men inte n�got seri�st alternativ till utformandet av en v�rldsbild. Ken Wilber, som s�rskilt i b�rjan av sin bana g�rna uppfattades som tillh�rande New Age, talar om �new-age infantilism, h�rb�rgerad i mytiskt och metafysiskt nonsens� (274).
�V�gen upp �r v�gen ner�
Men seri�sa alternativ till den moderna vetenskapen saknas d�rf�r inte, tv�rtom �r det ju s�dana som har dominerat den l�ngt st�rre delen av m�nniskans historia. H�r �r inte platsen att framst�lla olika versioner av �mystik� fr�n hinduism till buddhism, judaism, kristendom och islam etc., och jag �r heller inte kompetent att g�ra det. I st�llet skall jag �n en g�ng lita till Ken Wilber, denna g�ng hans Sex, Ecology, Spirituality fr�n 1995. F�rsta kapitlet i bok II "The Way Up Is the Way Down" bjuder p� en uppbygglig �verraskning. Man �r van vid att se Platon som den som pekar upp�t, mot id�ernas v�rld, i motsats till Aristoteles som visar mot det jordiska. S� har i varje fall Rafael m�lat de tv� i "Skolan i Athen". Men Wilber visar nu, i efterf�jd av Lovejoy i The Great Chain of Being, att detta �r en f�renkling och missuppfattning.
Platon f�ljer f�rvisso sj�lens v�g upp�t fr�n dess f�r�lskelse i det materiella och sinnena, genom det mentala till "en andlig ners�nkning i det eviga och outs�gliga Ena". Och detta "Ena" �r, framh�ller Wilber, likaledes i efterf�jd av Lovejoy, inte prim�rt en filosofisk teori, inte poesi eller myt, utan "en direkt mystisk erfarenhet [...], odlad i kontemplation bland likasinnade och �verf�rd direkt fr�n l�rare till student 'som en l�ga t�nd av en l�pande gnista' [...]" (322 f). Detta Ena blev Aristoteles och Augustinus Gud, menar Wilber, kristenhetens Gud, m�let f�r den v�sterl�ndska civilisationens andliga upp�tstigande.
Men den avg�rande punkten �r att detta bara var h�lften av vad Platon satte i r�relse; han gav oss tv� arv (det senare i synnerhet i Timaios). Inte f�rr n�r hans filosofi sitt klimax i den upp�tstigande r�relsen, f�rr�n den v�xlar riktning och i det absoluta V�sendet finner den grund som g�r denna v�rlden n�dv�ndig och v�rdefull med alla dess begr�nsade, tidsbundna, ofull�ndade och kroppsliga varelser. "L�ngt ifr�n att vara en v�rld av skuggor i grottan ses den manifesta v�rlden nu som omr�det f�r och sj�lva f�rkroppsligandet av str�lkraften hos Anden sj�lv [...]." Hela v�r manifesta v�rld kallar Platon en "synlig, f�rnimbar Gud". "Anden �r mer perfekt i v�rlden �n utanf�r den" (324 ff).
P� s� s�tt f�renade eller integrerade Platon v�gen upp�t med v�gen ner�t till en icke-dualistisk st�ndpunkt, och integrationen kan t�nkas som en stor cirkel: "V�gen upp�t �r v�gen ner�t" (formuleringen h�rr�r fr�n Heraklit; 337). V�gen ner �r inte d�lig annat �n tagen bara f�r sig sj�lv, och detsamma g�ller v�gen upp. Cirkeln av uppstigande och nerstigande energier m�ste alltid vara obruten � om inte, hamnar vi i dualismens dilemma, i olycka och katastrof (324 ff). Evolutionen och emergensen kompletteras h�r allts� av en involution, en Andens nedstigande i v�rlden.
Detta �r id�er som finns hos mystikens t�nkare v�rlden �ver, menar Wilber. Integrationen av upp�tstigande och ner�tstigande �r en f�rening av visdom (som ser att m�nga �r En) och medk�nsla (som ser att En �r m�nga, att varje varelse �r en manifestation av det Ena). Eller med kristen terminologi: "[...] denna v�rlden �r inte en synd; att gl�mma att 'denna v�rld' �r Andens utstr�lning och godhet � det �r synd" (327, 329).
"Fr�n Platon skickades icke-dualitetens fackla [...] vidare till framf�r allt Plotinos [...], som gav den en av dess mest kompletta, mest bindande, starkaste uttryck n�gonstans, n�gonsin, i n�gon form, antik eller modern, �st eller v�st" (331). Och om Plotinos som om Platon g�ller enligt Wilber, att hans system alltigenom �r resultat av faktisk kontemplativ varseblivning. Det finns inget "metafysiskt" med dessa system, utan de har tillkommit via "kontemplationens experimentella instrument. [...] Och man kan avf�rda dessa h�gre utvecklingsniv�er bara p� samma grunder som gjorde att kyrkans m�n v�grade se genom Galileis teleskop: dogmatisk envishet s�ger mig att det inte finns n�gonting att se" (336, jfr 332).
Plotinos framst�lls som en s�llsynt �del m�nniska, men han var orubblig gentemot dem som ville glorifiera antingen denna v�rlden eller den andra. F�rnekelse av v�r v�rld �r f�r honom ett perfekt tecken p� sjukdom, skriver Wilber. Och ingenstans syns detta starkare �n i hans attack p� gnostikerna, som var urtypen f�r dem som bara ser v�gen upp�t och uppfattar v�r v�rld som en illusion och d�rtill en ond s�dan.
Detta icke-dualistiska, integrativa, r�rliga uppfattningss�tt, som f�tt sin devis i kapitelrubriken "The Way Up Is the Way Down", skulle, kan man tycka, kunna vara en filosofi och en religion f�r v�r tid. Men mer religion, kanske, �n filosofi. Ty f�r den som inte undf�tt den h�r upplevelsen eller uppenbarelsen � och dit h�r tvivelsutan de flesta, inklusive mig sj�lv � m�ste det stanna vid en intellektuell bekantskap: s� kan v�rlden allts� te sig f�r de invigda. F�r egen del stannar jag i beundran inf�r det storartade i denna vision, och det skulle aldrig falla mig att f�rneka den; det hela ligger ju utanf�r min kompetens. Men sj�lv m�ste jag stanna vid evolutionen, medan �involutionen� ligger utanf�r min erfarenhet.
Mer �r annorlunda
Vad jag har att h�lla mig till �r erfarenheter p� ett l�gre plan. Och de kan kanske sammanfattas i tre ord, som en Nobelpristagare i fysik, Philip W Anderson, redan 1972 skrev ner som rubrik p� en artikel i Science (s. 393): �More is different�, mer �r annorlunda. Javisst, separata enheter �r en sak, men flera s�dana som fungerar tillsammans inom ramen f�r en helhet �r en helt annan. Till exempel virvlar i badkarsavloppet, v�rldshaven och v�dersystem, kemiska f�reningar, levande system fr�n cellen till individen.
Det var detta Descartes inte f�rstod, n�r han skapade den moderna vetenskapens metod att l�sa problem genom att bryta ner dem i deras best�ndsdelar. Till detta inspirerades han av aritmetiken, algebran och den geometriska analysen, och det kan f�rklara att det f�r honom inte tycks ha tett sig som n�got problem att s�tta samman delarna igen. Resultatet blev den analytisk-reduktionistiska vetenskapen med alla dess triumfer och misslyckanden. Andersons formulering tr�ffar huvudet p� spiken och �r h�pnadsv�ckande tidig. Men efter den har mycket skett, som bekr�ftar hans ord. Det �r h�r jag tycker mig ha funnit ett s�tt att f�rst� v�rlden, som �verskrider det traditionella men samtidigt �r b�de fattbart och h�llbart.
Konsekvensen av Andersons konstaterande har formulerats av hans efterf�ljare som Nobelpristagare i fysik (1998), Robert B Laughlin: �Vad vi ser �r en v�rldsbildens f�rvandling, d�r m�let att f�rst� naturen genom att bryta ner den i allt mindre delar ers�tts av m�let att f�rst� hur naturen organiserar sig sj�lv.� Orden st�r att l�sa (p� s 76) i en bok fr�n 2005 betitlad A Different Universe. Reinventing Physics From the Bottom Down (en titel som rimligen b�r tolkas som �att �teruppfinna fysiken fr�n botten av den gamla fysiken och ner i kvantv�rlden�).
Javisst, och mycket har gjorts i detta avseende, �ven om motst�ndet fr�n de f�rh�rdade reduktionisterna samtidigt kanske har blivit h�rdare, n�r de har k�nt sina positioner hotade. De starkaste och tidigaste intrycken av denna omsv�ngning fick jag genom Erich Jantschs storartade bok The Self-Organizing Universe fr�n 1980 (p� tyska 1979), byggd p� Ilya Prigogines uppt�ckter � kemisten Prigogine som i en dedikation stilenligt apostroferas som �sj�lvorganisationsparadigmets katalysator�.
Vad Prigogine uppt�ckte var inget mindre �n en existensform, som tidigare inte hade f�rst�tts, n�mligen virvelns, l�gans, cellens, den levande individens etc. s�tt att existera. Genom en �energi-st�t� � kraften i det str�mmande vattnet, t�ndstickan, s�descellens intr�ngande i �gget etc. � drivs ett st�rre antal enheter att fungera samman i en spiral, en �virvel� av fortl�pande samspel, organisation och feed back. Eftersom energin inte bara startar det hela utan ocks� driver processen och d�rvid f�rskingras, kallade Prigogine denna existensform med en fackterm fr�n kemin f�r �dissipativa strukturer� (dissipiera = uppl�sa, f�rskingra). F�r den uppt�ckten fick han Nobelpriset i kemi 1977.
F�r mig st�r detta tankem�nster fortfarande som det paradigmatiska, mycket d�rf�r att det �verensst�mde med vad jag sj�lv hade kommit fram till genom att f�rs�ka f�rst� romaners s�tt att fungera. Inte alldeles �verraskande, kan man tycka, visade det sig att fiktiva v�rldar och rella i princip fungerar p� samma s�tt, en uppt�ckt som �r den sammanh�llande l�nken p� min hemsida www.lagerroth.com. Om Prigogines uppt�ckt och Jantschs s�tt att vidareutveckla den skrev jag en st�rre monografi, kallad V�rlden och vetandet sjunger p� nytt (1994), varvid titeln �r en fri �vers�ttning av det engelska nyckelbegreppet f�r det nya: reenchantment (d�r chant betyder s�ng).
Efter det har jag fortl�pande orienterat mig i nyare t�nkande om samspel mellan sm�delar och organisation av dynamiska system, och resultaten �r redovisade i b�ckerna Nya tankar, nya v�rldar, S�kandet �r v�rt st�rsta �ventyr, Bortom Darwin och DNA och V�rlden underbarare �n vi tror. Ingenstans �r det som hos Descartes fr�ga om vare sig aritmetik, algebra eller geometrisk analys. Resultatet �r uppbyggligt s�tillvida som den analytisk-reduktionistiska vetenskapens tr�stl�sa atomistisk-deterministiska v�rld ger vika f�r en v�rld som �r som vi, som str�var efter att realisera sig sj�lv i st�ndigt skapande. Det �r denna v�rld som �r det paradis vi har s�kt �verallt annorst�des, och det �r ganska naturligt eftersom det �r den som har skapat oss; vi �r ju helt enkelt anpassade till den. Det tragiska �r bara att vi i dag g�r v�rt b�sta f�r att f�rst�ra detta paradis.
�terst�r n�gra distinktioner, ocks� denna g�ng i anknytning till Ken Wilber. Wilber har den stora f�rdelen att han t�cker in b�de den traditionella vetenskapen och gammal och ny �andlighet�. Och det g�r han genom sina fyra kvadranter, d�r han �verblickar b�de det yttre av v�rlden och det inre (h�ger och v�nster sida), b�de det individuella och det kollektiva (�vre och nedre kvadranter). Och d�rtill ocks� de niv�er (avsatta p� diagonalerna i varje kvadrant), fr�n vilka detta kan upplevas eller betraktas, fr�n atomens mottaglighet f�r p�verkan utifr�n till m�nniskans f�rm�ga att t�nka i begrepp och uppleva visioner:
Genom denna �verblick kan Wilber undg� all slags fundamentalism, b�de vetenskaplig fundamentalism och andlig eller religi�s. Han menar n�mligen att man alltid m�ste ta h�nsyn till alla fyra kvadranterna: varje h�ndelse eller tolkning �r alltid relaterad till alla fyra. Mycken visdom ligger i detta, �ven om alla forskare och t�nkare inte kan vara lika kunniga inom alla kvadranter. Men vi b�r alla vara medvetna om existensen av dessa dimensioner och niv�er och d�rf�r inte hemfalla �t fundamentalism.
�ppen men kritisk, kritisk men �ppen
�terst�r, kan det s�gas, att f�rklara varf�r sm�delar i r�relse och samspel kan skapa s� mycket underbart. F�rklaringen �v�gen upp �r v�gen ner�, att det �r �Anden� som �terv�nder till sig sj�lv, �r vacker och tilltalande, men den som inte har haft en upplevelse av detta kan inte veta att det f�rh�ller sig s�, knappast heller tro. I st�llet m�ste man f�rh�lla sig kritiskt avvaktande men utan att f�rneka att andra kan ha haft s�dan erfarenhet. Man f�r n�ja sig med iakttagelser av naturens v�rld som olika slag av energist�tar och feedbackfunktioner, kemiska bindningar o s v och hoppas p� nya resultat av den forskningsinriktning mot �att f�rst� hur naturen organiserar sig sj�lv�, som Laughlin inaugurerar.
Klart �r i alla fall att det finns en generell tendens till nyskapande fr�n Big Bang till galaxer till stj�rnor till planeter till liv; fr�n cell till v�xter till djur till m�nniskor till medvetande. Det finns i kosmos en drift och kraft till sj�lv�verskridande. Vi lever inte i en mekanisk v�rld utan i ett kreativt universum.
�Kritiskt avvaktande� �r allts� mitt f�rs�k att formulera den h�llning som tycks mig den l�mpliga inf�r de rapporter fr�n den andliga v�rlden, som har en l�ng historia fr�n olika skolor av mystik. Man b�r vara �ppen men kritisk, kritisk men �ppen. Detta �r inte detsamma som skepticism, i den m�n det senare uppfattas som synonymt med att f�rneka, vilket torde vara det vanliga. Skepticism som synonymt med f�rnekelse �r en n�rmast livsf�rnekande attityd: s�dan skepticism kan inte skapa n�got sj�lv, bara riva ner vad andra skapat. Det �r en h�ngrinande snyltare p� den underbara skapade v�rld, som vi har privilegiet att leva i och vara en del av.
|